Ledare i oberoende 2-3 2 00

Nr 2-3/00
Läkemedel i fokus
Ledare: Fenomenet Prozac, Björn Hjerdin
Hitta den helande kraften - Unikt projekt på vårdcentral i Luleå, Barbro Rosberger Möt Kerstin Thorvall i: Dansens urjordiska kraft, Barbro Rosberger , Barbro RosbergerSjukvården kan och bör hjälpa människor med läkemedelsberoende, Katarina "Rätt medicin gör dig frisk" - förbjuden reklam direkt till de deprimerade, Staffan Antideprisiva medels baksidor, Staffan Utas "Vem har rätt att förneka min erfarenhet?", Barbro Rosberger Om ni är intresserade av att läsa hela detta nummer är ni
välkomna att det genom oss (50kr).

Läkemedlens möjligheter och faror
Läkemedel ska bota, lindra och förbättra människors hälsa. Stora medicinska framsteg görs hela tiden och människor som plågas av sjukdomar och dålig hälsa har i många fall ”återfått livet” när nya läkemedel har framställts. Mänskligheten som helhet har den medicinska forskningen och dess utveckling av nya läkemedel att RFHL, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, ser självfallet nyttan av läkemedel. Men, RFHL har skapats av människor som fått allvarliga problem av just läkemedel. Det finns också en plågsam baksida av viss läkemedelsanvändning. Det är en baksida som ofta negligeras av entusiastiska forskare, läkare och av en läkemedelsindustri som gör enorma vinster på att lansera nya mediciner. Just möjligheten till de stora ekonomiska vinsterna gör att läkemedelsföretagen och dess marknadsföring ständigt måste granskas med en sund misstänksamhet.
För RFHL och dess medlemmar har narkotika och andra beroendeframkallande preparat gjort det tydligt att läkemedel också kan göra att människor kommer till skada. Vittnesmålen är många om hur människor i kris av sjukvården enbart erbjuds piller när de istället hade behövt och velat ha en medmänsklig kontakt, någon att prata om sitt mående och sina bekymmer med. Tusentals och åter tusentals människor har hamnat i en ond cirkel där piller som skulle lindra depressioner, ångest och panik istället blev en beroendefälla som ytterligare spädde på den Det finns ett direkt samband mellan sjukvårdens kris och dess ständiga personalned-skärningar och den psykiska ohälsan som är kopplad till olämplig och felaktig medicinför-skrivning. Ju mindre tid sjukvårdspersonalen har för varje hjälpsökande desto större blir förskrivningen av bensodiazepiner, antidepressiva, smärtstillande och andra beroendefram-kallande läkemedel. Ju mer avhumaniserad vården blir desto desperatare blir den människa som, som enda tröst och hjälp, får en medicinburk att Det är viktigt att komma ihåg att förskrivning av läkemedel inom RFHLs område sällan är okontroversiellt. Det räcker med att påminna om alla olika skolor och expertstrider som finns kring sömn- och lugnande, anti-depressiva och de smärtstillande läkemedelen. Inom missbrukarvården väcker metadon och numera också subutex liknande starka och motstridiga känslor.
RFHLs uppgift är av två slag. Den ena att på ett respektfullt sätt hjälpa och stödja människor som fastnat i beroende. Men, minst lika viktigt är att vanliga människors erfarenheter av olika läkemedel sammanställs och förs fram i debatten och till de myndigheter och experter som ansvarar för landets läkemedelspolitik. Det var genom RFHLs samlade erfarenheter och agerande – i strid med läkemedelsindustrin och den etablerade psykiatrikerkåren – som beroende och andra avigsidor av de sömn- och lugnande medicinerna till slut kom att erkännas. RFHL i Norrbotten och Lappland
Så hade planet landat på Kallax, och jag befann mig strax söder om den 65:e breddgraden och cirka 15 mil söder om polcirkeln. Efter en kvarts bilresa genom furu- och björkskog så var vi i Luleå, den till folkmängden största staden i Norrbotten, med cirka 70 - 75 tusen invånare. Att Luleå är en skärgårdsstad gick knappast att undgå att se och känna.
Den lugna, välkomnande atmosfären omsluter mig direkt. Det kändes som att komma hem till en vän. På de 75 kvadratmetrarna ryms kök med matplats, samtalsrum och kontorsrum. Utsikten måste vara en av de mest storslagna i Luleå, hela hamnen och havet ligger i blickfånget. - Att varje dag kunna se ut över havet, det måste vara att kunna se möjligheter i det mesta, tänkte jag högt. Inger, Eva och Ruth håller med, men tillägger: - Vi ser också varje dag möjligheter hos alla människor vi möter, det är därför vi är här. Många människor kommer regelbundet hit, andra mer sällan. Orsakerna är skiftande men det handlar mycket om att ändra saker i sina liv, till exempel att prata om sitt medicinberoende, drogberoende och livskriser.
Inger Juhlin, håller i många viktiga kontakter, till exempel för uppbyggnad av nya lokalavdelningar i Norrbotten. Vi sitter i det trivsamma matrummet och Inger berättar om sitt stora intresse för läkemedelsfrågor som hon hade i bagaget redan då hon började på RFHL för ett tiotal år sedan. - På den tiden handlade RFHLs läkemedelsarbete mest om problematiken kring de starkt beroendeframkallande läkemedlen tillhörande gruppen - Idag är läkemedelsfrågan betydligt större. Bensodiazepinerna har fått sällskap av antidepressiva preparat som inte alltid ger så mycket positiva effekter som industrin vill påvisa. Vi kan dessa preparats verkningsmekanismer och vi kan mycket om deras - Under de senare åren har även intresset för analgetika (smärtstillande medel) väckts med anledning av att svåra biverkningar rapporterats. Även dödsfall orsakade av läkemedel tillhörande gruppen Dextropropoxifen är kända. Preparat, som till exempel Doloxene, Dolotard, Distalgesic hör till denna grupp. - Tillsammans med alkohol eller sömnmedel är dessa medel direkt livsfarliga eftersom andningen då allvarligt kan försämras, ja till Luleåavdelningen har under de senaste åren riktat mycket av sin Varje grund- och gymnasieskola har fått information om vad RFHL står för och hur de skulle kunna dra nytta av RFHL i sin undervisning. - Informationen är gratis och vi skräddarsyr den efter det specifika behovet, berättar Inger.
En kvinnogrupp träffas regelbundet, för att diskutera allt från sociala problem till läkemedelsanvändning. Man stöttar varandra i att gå vidare med exempelvis utsättning av mediciner. Några kvinnor från gruppen deltog på sommarlägret på Seskarö en Lägret på Seskarö är återkommande varje sommar och det erbjuder mödrar och deras barn några dagars semester vid havet. En mansgrupp behövs, och vi hoppas att inom kort kunna komma igång med en. Vi har redan etablerat ett samarbete med länkarna och hade en gemensam julmiddag här på RFHL. Detta var också ett led i att utveckla samarbete med andra föreningar. Vi har bra relationer med både Länkarna och RSMH.
- Det är viktigt för oss att kontinuerligt fylla på våra kunskaper. Utbildningar som står närmast på tur är de interna. RFHLs egen utbildning i december 1999 har några delar att gå vidare med. Och här i Norrbotten ska vi repetera och fylla på våra kunskaper, tillsammans med lokalavdelningarna i Kalix och Kiruna. - Jag var tvungen att fundera både en och två gånger när jag fick frågan om jag ville ställa upp i TV-programmet om medicinberoende. Mitt liv handlade ju lika mycket om min dotter Viktorias liv. Ruth Björnfoth, som arbetar halvtid på Luleå- avdelningen berättar om våndan före beslutet och responsen efter programmet. - Vi diskuterade ett par dagar. Sedan bestämde vi oss, vi skulle båda vara med. Vi bestämde oss för att visa upp vårt liv, hur det såg ut när mitt medicinberoende var som starkast - Vi ångrar oss inte, ångesten fick än en gång ett ansikte. - Når man ett hundratal personer som befinner sig i liknande situation som vi gjorde så har ringar börjat sprida sig, säger Ruth. Ett 30-tal personer har besökt Ruth efter TV-programmet och Om bensodiazepiner har hon uppfattningen att de är bra, under en väldigt kort tid, maximalt en vecka. - Men idag skulle jag aldrig stoppa i mig en enda tablett av typen bensodiazepiner, övertygar hon. Lika övertygad är hon att långvariga depressioner ofta har sin rötter i uppväxtåren. - Om jag vore läkare, då skulle jag se det som en etisk hållning att alltid informera om en beroendeframkallande medicin. Kortsiktigt skulle jag också skriva ut en bra medicin och föreslå samtal som komplement till medicinen. Och, det viktigaste komplementet får vi aldrig glömma. Närhet, stöd och och beröring från familj och vänner. - man kan aldrig lägga en alltför tung börda på sina vänner.
Eva Engberg är den som har de flesta arbetsåren på RFHLs Luleåavdelning. Hon har varit RFHL trogen sedan 1984. Evas RFHL-karriär började med ungdomsverksamhet ute på Örnäset, som var ett boendekollektiv för ensamstående mödrar med barn.
- Så småningom vaknade mitt intresse för läkemedelsproblematiken hos äldre människor och fortfarande är det "mitt" område här på RFHL.
Eva tar emot mycket besök, och handlar det om ungdomsfrågor eller äldrefrågor så blir det "Eva direkt". Narkotikafrågan "sitter i huvudet", därför arbetar hon gärna med ungdomar. Det är främst unga killar som vill prata om sitt alkohol- eller narkotikaberoende. Den raka kommunikationen hon länge haft med "sina" 13-14- åriga killar gör att hon känner sig som en extra mamma för flera av dem. Liksom Inger och Ruth så tar Eva emot skolklasser.
Tillsammans talar Inger, Ruth och Eva om att bygga upp avdelningnätet i Norrbotten med lokalavdelningar i bl a Gällivare Solveig Bengtsson är ordförande för RFHLs Luleåavdelning och arbetar för Frivilliga Samhällsarbetare i ett angränsande rum till RFHL. Dörrarna är ofta öppna emellan och av praktiska skäl har de båda föreningarna en del samarrangemang.
Vidare i Norrbotten skulle vi. Genom ett landskap av mjuka älvdalar och kilometervida björkskogar gick den cirka 13 mil långa resan mellan Luleå och Kalix per buss. Vi var på den plats "där älven möter havet", skön musik var det för mig. "Det vilda Kalix", som turistbroschyrerna beskriver syftar till forsränning som är en Vi knackar på hos RFHL på Backgatan 1 vid elvatiden en lördagsförmiddag. Gudrun Nilsson, ordförande för Kalixavdelningen, hade kommit tidigt. Paltkoket hade påbörjats vid sjutiden på morgonen. Till lunch skulle det bli Pitepalt och hela styrelsen skulle komma. I lägenheten på cirka 50 kvadrat, fördelat på ett rum och kök finns allt det kan tyckas behövas för att möta människor. De ljusa möblerna är skänkta eller köpta på loppis, datorutrustningen är ganska ny och är införskaffad via förbundet. Hemtrevnaden pockar på att jag antingen ska slå mig ner i den mjuka hörnsoffan eller att ta ett tag i köket. Jag väljer Avdelningen i Kalix har varit igång under ett par år. Cirka 19 tusen människor bor i Kalix kommun. Statistik visar att Kalix ligger högst i länet vad gäller bruk av antidepressiv medicin. Uppfattningarna om medicinen skrivs ut för lättvindigt eller inte går starkt isär mellan Stellan Båtsman, läkare på vårdcentralen i Kalix och RFHL. Medan Båtsman anser att depression underbehandlas i hela landet anser RFHL att det borde finnas mer tid för samtalsterapi på vårdcentralerna.
- Här går telefonerna ofta varma, och besöken är cirka 40-45 personer per vecka. Många här i Kalix lever i en socialt svår situation. Många är fruktansvärt ensamma. Vare sig man ringer till oss eller besöker oss så är det livet och livssituationen man vill diskutera. En del mår psykiskt dåligt, andra är beroende av medicin. Blandmissbruk, tabletter och alkohol, är mycket vanligt. Inte så många kommer för att prata om sin medicin, och väldigt få vill sluta med den. De behöver sin medicin. Därför har vi ännu inte något nedtrappningsprogram för medicinberoende, berättar Anna-Lisa Eckebring, avdelningsansvarig.
Gudrun, på tillfällig rast från köket, berättar att hon hade arbetat med alkoholmissbruk i flera år innan hon började på RFHL. Hennes kunskaper tas nu till vara, då hon just kommit igång med ett nedtrappningsprogram. För nedtrappning av andra droger hänvisar de ännu så länge till den psykiatriska vården.
"I Tornedalen ska man må skit ibland" Hela styrelsen har nu tagit plats i vardagsrummet/arbetsrummet och vi är plötsligt tio personer runt bordet. Vi pratar om en mycket lyckad studiecirkel om läkemedelsfrågor som hölls under våren, där alla i styrelsen samt personal deltog. Vi pratar om det starkt ökade bruket av antidepressiva i Kalix. Och vi pratar om reklamens makt och om tilltron att ett litet piller ska kunna ändra hela livet. Ingen är helt motståndare till mediciner, men de talar hellre om de alternativa vårdformerna som trots allt finns för - RFHLs stora mål borde vara "Professionalism i medmänsklighet", menar Ola Sammeli, revisor i RFHL-Kalix. Hans stora engagemang för Tornedalen och dess invånare är inte att ta miste på. - I Tornedalen ska man må skit ibland, hävdar han. Det hör liksom till livet här. Lika mycket som att äta Pitepalt. - Man kan helt enkelt inte programmera om människors kynnen. Pertteri, Jessika, Jenny, Anita, Cecilia, Gudrun och Anna-Lisa håller med. En trettio mils resa till Kiruna låg framför oss och vi skulle nu upp i lappmarkerna, inåt och uppåt i landet. De dansande forsarna avlöste varandra och renar på vägen hörde på sina ställen mer till regel än undantag. Polcirkeln och odlingsgränsen passerades och de mäktiga fjällmassiven tornade upp sig. Att komma fram till Kiruna, kändes inte bara stort. Det kändes som att komma till världens ände.
RFHL Kiruna - ett "växhus" I dubbel bemärkelse är RFHL i Kiruna ett hus som växer. Här växer nya ideer om verksamheten fram och här växer människor av samvaro med varandra. Sonja Rickardsson har förestått avdelningen sedan starten 1998. Hon bjuder mig att sitta ner runt köksbordet i det stora trivsamma köket. Hon är själv en bygdens dotter och hennes intresse är för sina "systrar" och "bröder" här uppe är genuint. Hennes grundfilosofi "Lika värde oavsett kön" och mottot att stärka kvinnors självkänsla är basen för hennes engagemang. I Kiruna kommun bor och lever cirka 27 tusen - Arbetslöshet, ensamhet och isolering sätter sina spår hos människorna här. Vi måste förstå strukturen i samhället här uppe, den är mycket påtaglig också när det gäller förhållandet i våra könsroller. Kvinnor måste kunna se sig själva med de problem de - Vars ligger det där stället dit man kan komma och äta palt, frågade sig några Kiruna-kvinnor innan de kände till RFHL på Renstiernasgatan. - Mina paltmiddagar har blivit succé, sist kom 24 personer, så vi fick lov att äta i två omgångar, berättar Sonja.
- Även om det mest är kvinnor som hittills hittat hit så välkomnas också män. Men onsdagseftermiddagarna är vikta för en kvinnogrupp. Här diskuteras livets glädjeämnen och problem. Många i gruppen har helt fallit utanför samhällets ramar och vill absolut inte komma innanför igen. Det är ingen sammanflätad grupp som träffas på onsdagarna. Somliga kommer regelbundet, andra faller ifrån för en tid eller för alltid. - Det viktiga för mig är att fortsätta, onsdagarna skall vara vikta för kvinnorna på RFHL, - Alkoholen har blivit ett substitut för kamratskap och mänsklig kontakt, menar Sonja. I Kiruna blir det också allt vanligare att kombinera alkohol och tabletter, riskerna talas det inte om. Här talar man inte gärna om sina känslor, och att tala om att man äter tabletter, det är tabu här i Kiruna. - Den sociala kontrollen är stark, fortsätter hon. Så stark att vissa hellre vänder sig till läkare i Gällivare eller Boden än till sjukvården i Kiruna. - Min uppgift här på RFHL är näst intill kurativ. Behöver människor råd om vart de ska vända sig så hjälper jag till. Jag förordar gärna den psykiatriska vården när jag förstår att det är där en människa kan få den bästa hjälpen. Ibland följer jag med dit.
Med förhoppningen att göra RFHL känt hos politiker och vårdfolk bjöd Sonja till "öppet hus" förra hösten. Den enda besökaren kom från Vänsterpartiet. Jag hade förstås hoppats på ett större intresse, berättar Sonja. Men jag misströstar inte. Tiden måste ha sin gång. Här i Kiruna ska man klara sig själv, sådan är andan Ett socialpolitiskt engagemang har alltid funnits hos Sonja. - Fattas bara, är man är född och uppväxt här så går det inte att blunda för de villkor som präglar människors vardag . Vid sidan av RFHL är Sonja engagerad i Kvinnor för Fred, och Föreningen Ordfront. Så fort det är marknad i Kiruna, så ordnar vi ett gemensamt bord. Till hösten planeras ett samarbete med föreningen KULAN, Kvinnors utbildning, liv och arbete på Nordkalotten. Förberedelserna för arrangemangen till Kvinnodagen den 8 mars nästa år, är redan igång.
- Jag är ingen storstadsmänniska, utan trivs här uppe på vidderna och i den storslagna fjällvärlden. Här kan jag åka skidor nästan hela året, säger Sonja. Och här uppe är det väldigt många som mår väldigt bra också. - Tycker man bara om frisk luft och snö i massor på vintern och står ut med midnattssol och mygg på sommaren, så är det ett paradis att leva här.
Psykofarmaka och missbruk - några tendenser
I Sverige liksom i övriga världen skedde det under 1970-talet en kraftig ökning av användning av lugnande medel och sömnmedel med beroendeskapande egenskaper. Det var främst introduktionen av bensodiazepiner som låg bakom den ökande användning-en. Bensodiazepinerna var mindre farliga vid överdoseringar än de tidigare domineran-de preparaten barbituraterna. Det förelåg trots detta en risk för överdosering om man kombinerade bensodiazepiner med exempelvis alkohol eller opiater. Det framkom också ganska snart att det förelåg en risk för att utveckla beroende och missbruk även hos bensodiazepinerna. I början av 1980-talet stod det också klart att ett beroende av de här medlen kunde utvecklas även utan att man behövde öka doserna. Det var först när man försökte sluta med läkemedlen som rekyl- eller abstinenssymptom uppkom. Detta med-förde att människor kom in i onda cirklar med ökande beroende utan att ha fått några varningstecken i form av dos- Under mitten av 1980-talet utbröt en diskussion och debatt kring användning av lugnande medel och sömnmedel i Sverige. Det uppstod en polarisering mellan främst akademiska företrädare inom allmänpsykiatri och farmakologi å ena sidan och före-trädare för klientorganisationer, främst RFHL, å den andra sidan. Hälso- och sjuk-vårdens missbruksvård kunde delvis bekräfta den bild som klientorganisationerna målade upp. Denna process förekom inte bara i Sverige utan även i andra länder, främst Storbritannien. Utgående från erfarenheter från ett stort antal självhjälpargrupper eller organisationer började man ifrågasätta bilden av bensodiazepiner som harmlösa med liten beroendepotential. Många människor som klassificerades som psykisk sjuka med behov av långtidsanvändning av bensodiazepiner slutade på egen hand eller med hjälp av självhjälpargrupper och märkte då att deras "kroniska neurossymptom" försvann efter några månader.
I Sverige fångades dessa erfarenheter upp inom RFHL:s olika lokala grupper, liksom i olika nätverksformationer där människor själva slutade med sina läkemedel genom s k långsam nedtrappning, som man hämtat främst från engelska självhjälpargrupperna. Inom en rad landsting i Sverige startades enheter för att hjälpa läkemedelsmissbrukande patienter. Den första enhet med mest omfattande verksamhet var det s k TUB- projektet på St Görans sjukhus. Under den första tiden sökte mellan 300-500 patienter per år, flertalet utan remiss och i vissa fall till och med brev från behandlande läkare, som avrådde enheten från att ta sig an patienterna. Efter några år svängde processen och antalet remisser ökade. Fortfarande söker runt 500 personer per år och numera kommer c:a 2/3 med remiss från År 1986 publicerade Läkartidningen en översikt med en noggrann beskrivning av bensodiazepin-missbruk och beroende. Samma år gjorde Läkemedelsverket en upp-datering av området liksom ett arbete inom Socialstyrelsen påbörjades för att lyfta fram missbruk och beroendeaspekterna när det gäller bensodiazepiner. Detta innebar också att förskrivningen av dessa läkemedel minskade och det är först de senaste åren som en ökad förskrivning åter har börjat ses. En ökad användning av psykofarmaka under de senaste åren gäller dels de s k antidepressiva läkemedlen (s k selektiva serotoninåter-upptagshämmare eller s k lyckopiller), dels bensodiazepiner och bensodiazepin-liknande preparat med liknande addiktiva egenskaper som övriga inom denna grupp. Anmärkningsvärt är att psykofarmakaförskrivningen i stor utsträckning har sin ökning inom yngre grupper, främst unga kvinnor. Ökningen under 1990-talet har skett parallellt med en ökad användning av alkohol och illegala droger i Om man analyserar utvecklingen under 1970-80-talet när det gäller psykofarmaka i allmänhet, men framför allt bensodiazepiner och liknande beroendeskapande psyko-farmaka kan man se exempel på att ett paradigmskifte ägt rum. Lanseringen och marknadsföringen av dessa preparat skedde tidigare i stor omfattning via "opinion leaders", dvs tunga auktoriteter inom det medicinska systemet, främst psykiatri och farmakologi. Dessa hade en bristfällig förankring när det gällde klinisk missbruksvård och förstod därför inte missbruks- och beroenderiskerna, utan stödde sig mera på ett klassiskt biverkningstänkande. Opinionsbildningen kring missbruksriskerna kom istället från brukarna, dvs patienterna själva och deras anhöriga, som slöt sig samman i själv-hjälpargrupper, nätverk och klient-organisationer och började driva frågan om bensodiazepinernas farlighet i dessa avseende. Den kraftfulla debatt som kom att ske under, främst mitten av 1980-talet, gav så småningom vid handen att brukarnas och klientorganisationernas bild blev den korrekta och kom att befästas. Det är sannolikt så att detta är ett första exempel på att man ifrån läkemedelsindustrin måste ta större hänsyn till slutanvändaren speciellt när det gäller s k livsstilsläkemedel och det var därför intressant att se att läkemedel som de selektiva serotoninåterupptagshämmarna (lyckopillren) men även andra, exempelvis Viagra, väldigt tidigt i marknadsföringen har kommit ut i den allmänna debatten via TV, egenupplevda böcker m m. Detta är ju i grunden positivt då vi som konsumenter har möjlighet att ta ställning till läkemedlens för- och nackdelar själva. Det är sannolikt någonting som passar bra in i 2000-talets sätt att se individens rätt att få information och möjligheter att göra bedömningar själv. Det medicinska samhället kommer att i större utsträckning få fungera som Användning av psykofarmaka i missbruksvård En annan trend som blivit allt tydligare är nya försök att med hjälp av farmaka behandla missbruk. Det har ju funnits en stark skepsis att använda läkemedel för att hjälpa män-niskor med missbruk eller beroende att långsiktigt få kontroll över sina problem. En viktig anledning till det här är ju att de flesta medel som prövats visat sig ha betydande missbruksrisker. Exempel på sådana medel är bensodiazepiner, barbiturater som ju är bra för att motverka abstinenssymptom, men långsiktigt inte kan användas på grund av en betydande missbruks risk. En annan grupp medel, som metadon, har också visat sig behäftade med liknande egenskaper. En tredje grupp är läkemedel som antabus, som ju använts ganska mycket, framför allt i Skandinavien och där det ju inte finns några missbruksrisker, men framgångarna varit måttliga. Ett preparat mot opiatberoende är naltrexone, en antagonist dvs blockerar effekten av opiater, som funnits tillgängligt sedan c:a 20 år tillbaka, men heller inte funnit någon större användning inom sitt område.
I början av 1990-talet kom flera genombrott inom området. Från USA kom ett par rapporter att man kunde använda naltrexone emot alkoholberoende. Det visade sig att patienter som tog naltrexone (Revia®) fick en bättre kontroll av sin alkoholkonsum-tion. Man drack alkohol ungefär lika ofta som man gjorde utan behandling, men det ledde inte till återfall i missbruk. Liknande erfarenheter bekräftades från europeiska studier, bl a en i Sverige. Ungefär samtidigt kom det rapporter från flera europeiska kliniker att ett annat läkemedel, acamprosate (Campral®), minskade suget efter alkohol och ökade antalet missbruksfria dagar till ungefär dubbelt jämfört med utan behandling. Vare sig Revia eller Campral hade några psykiska effekter och man kunde dricka alkohol under pågående medicinering om man så önskade. Detta innebar ett nytt intresse för forskning inom det här området och ett antal läkemedelsföretag har nu projekt inom missbruksområdet med läkemedel som avser att minska missbruket, bl a genom att Inom narkotikaområdet har det skett en kraftig utbyggnad av metadonbehandling i hela Europa under 1990-talet. Sedan några år tillbaka finns också ett nytt preparat, Buprenorphine (Subutex®) som både har opiateffekt och en opiatblockerande effekt. Detta innebär att om man tar små mängder av medlet får man de opiatpositiva effekterna, exempelvis smärtlindring, välbehag, medan om man ökar dosen så inträder de blockerande effekterna, så att risken för överdos i form av andningshämning eller kraftig välluststimulering (kick) minskar. Tar man ett heroinåterfall under pågående behandling så minskar kick-upplevelsen eller uteblir helt. Dessa medel har nu börjat att användas i olika europeiska länder, bl a Frankrike, där 60-70.000 patienter f n behandlas med Subutex. I Sverige gavs det nyligen tillstånd för att påbörja underhållsbehandling, dvs metadonliknande behandling, men preparatet kan också användas för avgiftning eller nedtrappning för att lindra abstinenssymptom. Det har gjorts ett antal undersök-ningar i olika länder som visar att preparatet är ungefär lika effektivt som metadon-behandling. Någon systematisk undersökning avseende missbruksrisk har inte redovisats, men man kan konstatera att när preparatet använts någon tid förekommer missbruk och priset på den öppna drogmarknaden har uppgivits till c:a 2/3-delar av heroinpriset, vilket talar för att preparatet har en avsevärd missbruksrisk. Läkemedels-verket som har godkänt preparatet rekommenderar att det används enbart i samband med psykologisk social stödbehandling och enbart vid missbrukskliniker.
Svensk narkomanvård och missbruksvård bygger på långsiktig behandling där den personliga utvecklingen gör att man får bättre förutsättningar att få kontroll över sina alkohol- och drogvanor och därmed sin rehabilitering. Det svenska samhället har också satsat stora stöd- och behandlingsresurser inom socialtjänstens ram för att möjliggöra vård och behandling för missbrukare. Det innebär att i den svenska modellen är det sociala stöd- och behandlingsåtgärder som förväntas ge effekter. I många länder saknas ett sådant tänkande och man ser missbruk som en sjukdom och därmed lokaliseras behandling, stöd och ambitionen att minska skadorna och missbruket till hälso- och sjukvården. Tillkomsten av ett antal mediciner kommer att göra att behandlingsarenan för missbruk förskjuts ytterligare i sjukvårdens riktning. I den här utvecklingen ligger naturligtvis en risk att anhöriga och missbrukare själva tror och hoppas att man med hjälp av ett läkemedel skall kunna få någon typ av magisk hjälp för sin livsproblematik. Å andra sidan vet vi att om man på ett klokt sätt kombinerar en bra psykosocial behand-ling med läkemedel, det må vara metadon, antabus eller naltrexone, får man en mycket kraftig förbättring av behandlingsresultaten. Förhoppningen är därför att vi skall kunna integrera de här nya hjälpmedlen i tidigare drogfritt behandlingssystem på ett bra sätt. Nu gäller det för oss att inte se motsättningar i den tidigare drogfria behandlings-strategin och tillkomsten av nya läkemedel, utan istället att sammansmälta de olika perspektiven. Det finns naturligtvis stora risker för övertro på läkemedel, vilket gör att man får en minskad tilltro till psykoterapeutiska eller psykosociala stödåtgärder. Det gäller också att bli medvetna om att vår sociala behandlingsorganisation i allra högsta grad behövs som en ram för att kunna utnyttja de nya läkemedlen och att inte fastna i övertro på läkemedelsanvändning.
verksamhetschef på Beroendecentrum Nord, Stockholm

Source: http://rfhl.se/riks/images/rfhl/oberoende/arkiv/14.pdf